Ep. 24
En lugn och eftertänksam låt som vackert sammanflätar talade ord med en melankolisk pianomelodi. Den skildrar naturens tysta reflektioner – som en vaxkrita vid Bolmens strand eller en skugga i vattnet – och använder dem som metaforer för mänskliga relationer. Genom poetiska bilder av ‘två sammanlänkade mönster’ och ‘två själar i symmetri’ utforskar sången de djupa och ofta osynliga band som förbinder oss, och vikten av närhet och förståelse bortom det talade ordet.
